Det är något fel på mig.

Bortsett från att jag är tvingat sjukskriven i en vecka. Läkaren sjukskrev mig med den specifika tillsägelsen att jag under inga omständigheter (oavsett hur jag tror jag mår) får återgå till arbetet förrän sjukskrivningen är över. På grund av.. infektion i kroppen, nedsatt allmäntillstånd, vätska i öronen som gör att jag inte kan stå upp utan att vara så yr att jag tror jag ska svimma. Lägg på bronkit och domningar i händer/fötter på grund av att kroppen inte vill att jag ska göra annat än ligga eller sitta ner. Som att jag just nu inte kände mig värdelös nog.

Det är något fel på mig. Mentalt. Jag vet inte varför jag inte klarar av livet. Varför det gång på gång slår till, särskilt på hösten – utan att egentligen vara en höstdepression. Jag klarar inte av livet, och jag kan inte för mitt liv förstå varför. Är det verkligen menat att vara såhär? Att må obeskrivligt bra korta stunder, för att sedan falla ner i ett mörker jag inte kan hantera. Oavsett om jag har ett fulspäckat schema – som jag gärna tillskriver mig själv för att slippa känna efter. Och inte ens det hjälper. Följande konversation hade jag med en nära vän för bara ett dygn sedan:

Jag: ”Det är ingen fara att vi inte hörts på länge. Jag har haft fullt upp, jag också. Jag jobbar heltid, pluggar heltid samtidigt som jag studerar inför högskoleprovet. Jag är sönderstressad.”

Han: ”Ja, men det är ju så du vill ha det. Inte så att du får skylla dig själv, men du hade ju mått värre om du inte hade ett fullspäckat schema”.

Detta var också samma människa som kallade mig en ”complete nörd” för att jag stannade uppe till 03.00 en ledig natt för att kolla presidentdebatten. Och som påpekade att han är medveten om mina ambitioner, men ändå inte kan låta bli att kalla mig töntig för att jag mer än gärna låter partiledardebatten fylla min lediga kväll.

Jag kan inte fokusera. På verkligheten. Jag vet att jag är brilliant. Jag ”skriver helt fantastiskt” – enligt en säker källa, som varit med under mina tyngsta perioder. Denna herre påpekade också att ”det du skriver om att prestera optimalt när man mår dåligt, det verkar va ett vanligt syndrom. de största konstnärer och poeter presterar ju som bäst just i den sinnesstämningen” – men, vad får jag ut av det. Förutom att ventilera?
Brilliance is best upheld when you let nothing stand in your way. Och jag vet.. att jag är brilliant. Men bara när jag mår dåligt. Med andra ord uttnyttjar jag mig själv till fullo, först när jag mår dåligt. För när jag (de korta stunder detta inträffar) mår bra – så skriver jag inte ett ord. Så, har jag mest att delge samhället, får jag till de mest kreativa, insiktsfulla meningar när jag är i detta stadium av självförakt?

Jag är aldrig nöjd, aldrig tillfreds. Förutom under de korta stunder strax efter att jag bytt miljö? Jag hittade ett ställe, som fick mig att må som bäst, även under mina tyngsta stunder. Washington D.C. Så varför flydde jag? Förmodligen för att det är det jag gör bäst. Jag flyttar, byter miljö, land och livsfilosofi. Så fort jag möter motgång. Jag får återkommande höra att jag är stark, men vad jämför ni med? Jag är inte stark. Jag flyr. På grund av en intensiv längtan att hitta det som är mitt, mitt hem, min tillhörighet. Vilket jag ju alltid gör, en kort period. Och det är först när jag gått vidare, lämnat det bakom mig som jag till fullo kan analysera vad detta gav mig. Och det enda stället jag fortfarande, från början till slut och även efteråt kan betrakta som mitt hem, min tillhörighet är just Washington D.C. Så vad jag gör jag i Göteborg? Stället jag återkommer till på grund av familj och vänner, men som smärtar mig i hjärtat, sårar mig på djupet och får mig att känna mig som glassplitter och söndertrasad till oigenkännlighet. Göteborg gör mig till en annan människa än den jag vill vara. Förmodligen lyfter den bara fram vem jag egentligen är. Så, vad är viktigast? Vad jag rent intellektuellt, och i detta fall skriftligt, kan tillföra samhället - eller min egen lycka som jag bara på djupet (även efteråt) upplevt just i D.C… Det är ett beslut som är omöjligt att fatta för tillfället.

Jag vill återgå till floder av alkohol, piller i alla dess former och.. denna dimma av känslokyla detta tillfogar och bringar mig. Som gör livet uthärdligt. Men som jag själv tatuerat in på skuldran – livet är mer än att bara överleva.
Frågan är om denna ”mer än överlevnad” är menad för mig eller det jag tänkt åstadkomma för andra människor.

Jag är trött på att foga mig efter vad andra människor kräver och förväntar sig av mig. Jag vill följa mitt hjärta. Men vad jag gör jag om mitt hjärta aldrig kan bestämma sig, eller vara tillfreds. Hur går jag vidare? Hur överlever jag, utan att bara överleva. Med andra ord; hur lever jag?

But, what will it become of me?
Jag ser enbart två utvägar. Antingen kommer jag sluta som den älskade människa jag delade så mycket med, vars djupa mörker och känslor om livet jag kunde tala öppet om. Mitt älskade Y. Som i somras inte existerat i samma värld som mig på två år. Denna människa som förstod mig på djupet – enbart för att vi mådde precis likadant. Människan som dog av en överdos sommaren 2010 och hittades i Köpenhamn i en övergiven lägenhet – flera dygn efter att hon dött. Människan jag identifierat mig med, men som av närstående beskrivits som svagare än mig. Jag håller inte med. Hon var inte svagare, utan starkare. Hon tog klivet. Gjorde det som var bäst för henne – gick vidare.
Och jag kan inte släppa faktumet att jag egentligen var menad att gå all in - tillsammans med henne. Och stundvis undrar jag om jag ska vara tacksam för, eller bitter beklaga, faktumet att hon i sista stunden uteslöt mig ur planerna. Och med detta även säkrade att jag skulle överleva längre än henne.
Eller så får jag helt enkelt acceptera (och slå på känslokylan) att min mening i livet inte är för mig. Lycka står inte till förfogande för mig och det är inte heller meningen. Jag är placerad för att göra skillnad. Make a difference. För mänskligheten.

Och jag har redan förstått att detta endast kommer att ske om jag uppoffrar mig själv. Så vilken del tillhör jag? Den själviska delen som struntar i mänsklighetens framtid och fokuserar på min egen lycka den korta livstid jag har. Eller tillhör jag den delen som bortser från egna önskemål, drömmar och behov – för att förändra. Tillföra någonting.

Jag är inriktad på att göra det senare. Och jag vet vad det leder till – det kommer leda till mitt eget fördärv. Att jag krossas under mina egna drömmar, att mina egna ambitioner kommer kväva mig och att jag efter en sista kraftansträngning och ett ”accomplishment” kommer att förändra. Någon måste göra något.
Men det är först nu, jag inser till fullo vad denna självuppoffring innebär.

Det innebär att alla som håller mig kär kommer att se mig tyna bort. För det har jag varit dömd att göra sedan.. ja, så länge jag kan minnas egentligen. För jag går under av mina egna krav.
Och ofta undrar jag hur jag kan vara så ensam – med så många omkring mig.

Men jag vet varför… Jag vill bespara dem lidandet, när allting blir för mycket och mitt hjärta slutar slå. Eller när jag faller ner i det där mörka hålet för sista gången och inte orkar klättra ur. Och jag vet att det inte finns någon som kan hjälpa mig. För det handlar inte om en depression. Det handlar om en djupare insikt. Insikten om att jag, för att åstadkomma det jag vill i livet, förändra världen till det bättre (som låter naivt i mångas öron) måste uppoffra mig själv. Därför finns det ingen hjälp att få, inga mediciner att ta (förutom självmedicinering). Ingen terapi eller samtal kommer förändra ens en gnutta av det här.

You can’t put a label on this, because it’s meant to be.
It’s simply the purpose of my existence.

Det är något fel på mig.

Kommentera Avbryt svar

Senaste i Nätverket