The end

Jag har fått mitt avslut…

Och jag vet inte hur jag ska överleva det här, jag tror kanske.. Att jag inte kommer göra det. Det har paralyserat hela mitt liv och jag är trasig inombords.

Hur kan jag någonsin läka från detta?

blogstats trackingpixel

How to deal with the past? What do you do when it just doesn’t exist anymore?

Jag försöker fortfarande hantera mina två ex. Psykiskt.
Den första som var mitt hela liv, mitt livs kärlek och så mentalt krävande för mig att det fortfarande känns i hjärta och själ att inte vara med honom. Samtidigt som jag är övertygad om att det är bättre för oss både, att det är som det är nu. Jag rensade min telefonbok häromdagen, i samband med min önskan och sökande efter inre lugn, och tog bort hans nummer. Alla hans nummer. Även om det han haft längst för alltid kommer sitta inpräntat i min själ. Men jag måste släppa honom, låta honom leva vidare och finna lyckan. Vilket jag är övertygad om att han just nu gör. Och jag vill att han ska vara lycklig. Och jag hoppas att han är det.
För min skull skriver jag. Om honom. Om oss. Om mig med honom. Om vårat förhållande och det som varit efter. Jag behöver det. Och det känns bra, att sätta allt på pränt och det är mitt sätt att hantera.

Mitt andra ex. Han som också var en berg- och dalbana rent förhållandemässigt. Som var instabil, trasig och sjuk. En missbrukare. Det känns hemskt att säga, men det var också missbruket som ledde till att han inte orkade längre och den 23 december förra året tog sitt liv. På ett brutalt och bisarrt sätt som fortfarande hemsöker mina drömmar. Jag slåss fortfarande med mina skuldkänslor över att jag lämnade honom när han behövde mig som mest. Jag vet att hans spöken i själen skulle störa honom och driva honom till vansinne, med eller utan min inblandning. Men jag kan ändå inte skaka av mig faktumet att han inte längre existerar.

Mitt första ex, jag väljer att kalla honom X, spökar hos mig och kommer alltid göra. Han är mitt livs kärlek, och jag har svårt att se hur det någonsin ska förändras. Men mina förhoppningar är att han är lycklig – även om den lyckan inte är på grund av mig. Det spelar mig ingen roll längre, för jag har kommit så långt att jag inser att jag älskar honom vansinnigt fortfarande. Och just därför måste jag släppa honom helt, bryta, och låta honom bli lycklig på sitt sätt. Han existerar, andas och arbetar sig förmodligen närmare sin lycka. Vilket jag är övertygad om är enklare för honom när jag inte längre blandar mig i hans verklighet. Av själviska själ vill jag prata med honom, träffa honom. För jag känner fortfarande i mitt hjärta att jag behöver honom. Men just eftersom mitt hjärta fortfarande älskar honom på ett oförståeligt intensivt sätt, så måste jag ta ett steg tillbaka. Och inse att vi inte kan ha något mellanläge med en vänskap. Det är allt eller inget. Och för min del är det inget. Det kommer inte bli något av oss, och med ett djupt smärtsamt andetag drog jag mig tillbaka. Låter honom leva sitt liv i lycka, för jag önskar honom all lycka.

Mitt andra ex, som jag kommer kalla S, spökar hos mig på ett helt annat plan. Det finns ingenting mer att få ut av vår relation, inget mer jag kan göra för honom. Jag kan inte finns för honom, och jag kan inte heller släppa honom fri för att göra honom lycklig. För han har upphört att existera i den här verkligheten. Det går upp och ner i min bearbetning, men jag har generellt svårt att greppa faktumet. Ibland slår det ner med en fruktansvärd kraft, där jag inser att vi aldrig mer kommer att prata med varandra. Där paniken slår ner och gör mig lamslagen. Och skulden är ofattbar och svårhanterlig.

Hur går man vidare efter sådana här erfarenheter? Hur klarar man av att tro på kärlek igen, när den största delen av hjärtat är upptagen, och den andra delen är död. Jag är så förvirrad i detta.

blogstats trackingpixel

The time does not stand still.

Tiden går vidare, framåt. Jag har haft ett litet bakslag i min kamp att hitta mig själv och mitt själsliga lugn. Vilket jag visserligen varit beredd på. Jag var dock inte beredd på hur fort det gick, eller hur brutalt det var. Jag sjönk djupt, och det fick mig att minnas att det här inte kommer bli en enkel kamp. Men det gav mig också en ny insikt, att det är min hjärna som spelar mig spratt. Där ensamhet spelar en stor roll i att trycka på de knappar jag försöker avskaffa i mitt liv. Jag är skapt såhär, skapt för att mitt mentala ska gå upp och ner drastiskt. Mitt mentala är skapt för att låta mig leva i en konstant berg- och dalbana – och det är det jag måste kämpa för att lära mig att kunna hantera. Och jag står fast vid att det inre lugn jag försöker skapa mig är det som kommer hjälpa mig med detta.

Det är valtider. Och mycket tid går åt till att läsa och se på debatter – och jag är lite i sjunde himlen. Det är fantastiskt. Samtidigt har skolan stulit mer tid än jag trodde var möjligt, ryskan är otroligt intensiv trots att det bara är en kurs på 50 %.. I statsvetenskapen är det grupparbete likaväl som föreläsningar – samtidigt som senaste veckan inbegripit en massa läkarbesök för att försöka reda ut min situation. Jag sitter på väntelista för operation. Och försöker hålla mig lugn, trots att det känns långt borta. Både mentalt och fysiskt – och jag är rädd för att bli värre. Försöker landa i svaret jag fått, och framtidsutsikten. Försöker ta in det, inte överanalysera – utan bara acceptera faktum. Hitta ett lugn i detta faktum att jag äntligen fått ett svar på vad som är fel. Jag hade nästan börjat fundera på om detta bara satt i mitt huvud. Vilket det ju uppenbarligen inte gjorde, när jag nu dessutom har röntgenplåtar som bevisar att det finns någonting inuti mig som inte borde finnas där. Och som gör ont. Smärtan sitter alltså inte i huvudet.

Det svänger mycket för mig i mina sociala relationer. Och dessa stormar kan jag nog enbart hantera om jag finner lugnet inombords. Jag inser ju att allting runt omkring mig står i ständig förändring, och alltid kommer att göra. Med andra ord kan jag inte förändra min omgivning och saker som händer i livet eller går mig emot. Jag kan bara välja att göra det bästa av situationen.

blogstats trackingpixel

Look beneth the polish..

Det känns som att jag börjar lära mig att se ner i djupet, skrapa på ytan och gräva fram det som finns under. Se det vackra i allt som man annars inte lägger märke till. Och jag märker att ju mer jag gör detta, öppnar ögonen och finner en klarhet – desto mer finner jag glädje i små vardagliga ting. Som att hitta en parkeringsplats när man behöver, att den där murgrönan som skulle passa PERFEKT i hörnet i fönstret som av en händelse följde med min mamma hit och lämnades här. I min vård. Vardagliga ting som symmetrin i mitt, till största del tomma, vinställ. Överflödet av värmeljus i olika dofter som jag stuvat undan i städskåpet. Hur min kollektion av ”Smaker från hela världen”-kokböcker börjar närma sig en fulländning och växer stadigt i en snirklig hög på min barstol i hörnet, bredvid murgrönan. Hur ekonomin med enkelhet och utan ansträngning löser upp sig, att jag vet vad felet i min handled är.
Det behöver inte ens vara saker som händer och sker i nutid (men självfallet inte dåtid eller framtid heller). Det kan bara vara faktumet att jag tittar upp och inser vad jag har i livet som är bra, och innerligt känner mig tacksam för livet som jag lever. Exakt precis så som det är nu.

Jag är tacksam över min fina lägenhet, och hela känslan av frid som innfinner sig inom mig varje gång jag myser till det hemma. Varje gång jag faktiskt öppnar ögonen och inser hur fantastiskt jag har det här. Hur lyckligt lottad jag är som äger mitt hem, ett fint, mysigt och hemtrevligt hem jag just nu känner att jag inte skulle byta bort för allt i världen. Mitt hem har blivit ett sådant hem jag alltid drömt om, varit avundsjuk på andra människor för att de lyckats skapa. Och så fort jag slappnade av, öppnade upp mig själv och släppte kontrollen så flöt det på. Det är mina tanker, idéer och önskningar som visas i mitt hem. Men jag har tidigare varit för låst i mitt mörker för att kunna slappna av och inse att jag kan skapa mitt lugn och min oas oavsett vart jag bor. För det handlar egentligen inte om lägenheten i sig, utan hur man skapar en lugn atmosfär i sitt hem. Och det känns som att det är det jag äntligen åstadkommit.
När jag kan se mig omkring och (trots att det dyker upp spindlar lite närsomhelst, och jag mitt i detta inlägg faktiskt fått avlägsna två stycken från min åsyn) känna ett lugn, en tacksamhet och en tillfredsställelse i min tillvaro.. Då tror jag att jag lyckats.

Jag vet samtidigt att jag måste hitta en balans, där jag får gjort det jag behöver, för att jag vill utan måsten. Men i tid. Samtidigt gör lugnet och mitt ”jag-lever-i-nuet”-tänk att dagarna blir längre, tiden går långsammare. Och jag hinner. Jag har saktat ner tiden. Quite an accomplishment.
Så länge jag låter lugnet finnas inom mig, och använder mig av det så kommer allt i slutändan att bli okej. Och jag kommer åstadkomma det jag behöver åstadkomma. Och må bra under tiden. För det är ”under tiden” som är det viktiga. Nutiden. För man vet aldrig hur lång tid man har, och om man inte njuter av nutiden. Vad har man då levt för liv? Levt livet i dåtid eller framtid.

Jag säger hakuna matata, och ska nu bege mig iväg för att inhandla mysiga pluggsnacks (läs frukt och grönt) inför min ryskakväll i myshörnan.

blogstats trackingpixel

Adapting to loneliness…

Jag ogillar inställda planer. Det gör att jag känner mig rastlös. Jag har kommit så pass långt att jag är okej när jag är själv, att jag börjat njuta av ensamhet och ensamtid. Men jag har ännu inte kommit underfund med hur jag ska hantera ensamheten de gånger det egentligen var tänkt att jag inte skulle vara ensam. När tid med andra människor planerats in, ställts in på, setts fram emot.. för att sedan ställas in. Med andra ord kanske man skulle kunna säga att jag inte ännu lärt mig att applicera detta lugn på situationer som är oplanerade, och inte blir som jag vill. Lugnet kan ännu inte vara spontant.

Vad jag ska göra istället för de där långpromenad-planerna-runt-sjön, är att åka och inhandla lite matvaror. Lite frukt och grönt, ägg och mjölk. Lite småpyssel att kunna slänga ihop måltider av. Kanske lägga mig i solariet? Ta en promenad själv? Jag vet inte. Jag vet dock att jag ska åka iväg och göra lite olika saker, men resten av dagen kommer spenderas i min läshörna med ryskaläxan. Hemma i min mysiga lägenhet är det ganska enkelt att återfinna lugnet, även när saker inte går som planerat. Jag har olästa böcker (som jag så längtar efter att läsa) liggandes lite varstans i lägenheten, men istället för att ge mig ångest och panik för att jag inte har tid med dem just nu så.. Ger de mig ett inre lugn. Jag kommer aldrig sitta här hemma, plågas i tanken att jag är ensam, rastlös och uttråkad. För det finns gott om saker för mig att hitta på, det kommer aldrig dyka upp tomma tidpunkter där jag inte har någonting alls att göra. Dessa tider, som ofta är de tider jag analyserar så mycket att jag går sönder – de är förbi. Jag är glad över att ha mycket att göra, samtidigt som jag väljer själv när och i vilken takt de ska göras. Det gör att pressen försvinner, jag har inga måsten kvar.. utan bara jag-vill-göra. Tiden saktar ner, går långsammare och jag hinner med.

Jag snubblade över en bild i en tidning igår, och en liknande på nätet häromdagen. En bild på ett grådassigt, slaskigt, mörkt höst/vinter Göteborg. Men det var inte det jag såg. Jag såg de små högarna med kritvit snö, de tända ljusen i fönstrena, gatlyktornas sken och de mysiga halsdukarna som florerade. Jag kunde riktigt känna kylan, och hur jag stoppade ner mina vantbeklädda händer i fickorna på den där fantastiskt snygga kappan. Jag kände doften av glögg, de där kvällarna man möter vänner på stan och rödmosiga handlar julklappar på stan. Julbelysning över stan. Och jag kände mig lycklig i själen, nästan lite som att jag längtade efter den här tiden där jag kunde gå runt och bara insupa min lycka.
I vanliga fall är denna tid på året det som orsakat mig mest ångest i livet. Jag har aldrig kunnat se förbi min egen olycka över bristen på sol och värme, utan bara sett det som ligger på ytan. Aldrig känt de där regndropparna som en välsignelse i ansiktet. Och nu nästan längtar jag tills det är svinkallt och ösregnar, sådär brutalt så att man måste slänga kläderna i en blöt hög på golvet när man kommer innanför dörren – och genast slänga sig in i en varm dusch. För att sedan krypa upp i soffan med rykande hett te och mysiga tofflor.

Jag lever i nuet, så jag tänker inte längta efter hösten, men jag är inte längre livrädd och jag tror att detta kanske kan bli min första höst helt utan depression.

blogstats trackingpixel

If it’s bad news, it’s because you want it to be.

Igår var jag hos läkaren. Och fick inte direkt de beskedet jag ville – men istället för att försvinna ner i ett mörker och känna paniken komma krypande. Spåra ur, jaga upp mig, ta ut det värsta i förskott och ge efter för den stigande frustrationen i vetskapen att .. I’m not coming back to work anytime soon.
Jag ska vara glad om jag är tillbaka på jobbet i mars. Det är september. Men, istället för att göra allt detta. Tänka negativa tankar, tycka synd om mig själv och känna hur världen går emot mig. Så fokuserar jag på faktumet att vi nu äntligen (6 månader senare) faktiskt vet vad felet är, till 100%. Det känns skönt. Och det är nog meningen att jag ska ta den här tiden och fokusera på mig själv, på att hitta mig själv, älska mig själv och lära mig att leva i nuet. Vad som händer eller inte händer ett halvår fram i tiden känns helt plötsligt inte så relevant. Saker och ting händer, det är svårt att komma ifrån. Men det är helt onödigt att jaga upp sig inför detta besked, oroa sig och noja över saker och ting som kommer eller inte kommer att inträffa i framtiden.

Just nu andas jag. Luften fyller mina lungor varje minut, jag känner smaker och dofter. Det finns ingen överhängande trötthet, inget mörker som hotar att kväva mina lungor. Bara nya sätt att finna vägar att leva med whatever life throws my way.

Helt oväntat fick jag ett mysigt sms från en vän med en låttitel och kommentaren: ”Jag vill att du lyssnar på den här” och jag frågade om det fanns en särskild anledning. Men jag skulle tydligen förstå när jag lyssnade, vilket jag gjorde. Och följande strömmade ur lurarna:
Made a wrong turn, once or twice. Dug my way out, blood and fire. Bad decisions, that’s alright. Welcome to my silly life. Mistreated, misplaced, misunderstood. Miss ”no way, it’s all good” – it didn’t slow me down. Mistaken, always second guessing. Underestimated. Look, I’m still around.
Pretty, pretty please, don’t you ever, ever feel like your less than fucking perfect.
Pretty, pretty please, if you ever, ever feel like you’re nothing – you’re fucking perfect to me.
You’re so mean when you talk about yourself, you were wrong. Change the voices in your head, make them like you instead. So complicated, look how we all make it. Filled with so much hatred, such a tired game. It’s enough. I’ve done all I can think of. Chased down all my deamons, I’ve seen you do the same
.

Och det är sant. Och så otroligt spot on. Mig i ett nötskal, och exakt allt det jag just nu försöker jobba bort. Vilken fantastisk tajming, T.

Jag har den senaste tiden känt att jag glider iväg ifrån människor, lite som att det rinner ut i sanden. Men det är då jag får ta ett steg tillbaka, sluta fokusera på framtiden och lyssna på mig i nuet. De som finns i mitt liv finns kvar, de viktiga med substans. Jag är glad att jag har återfunnit min gamla MD. Samtidigt som jag är nästan överväldigad av kärlek och tacksamhet, och imponerad över klokheten jag finner hos min älskade M1, hon som funnits där hela detta året och bara kommit mig så nära, så nära.
Jag är tacksam för Socker, även om vi inte setts sedan jag inledde denna nya fasen. Och faktiskt förmodligen precis på grund av det. Jag vet att T hör av sig då och då och visar existens och uppskattning. Och både Tattarn och Grandma ser jag med jämna mellanrum för att ladda varandras batterier.

Jag är inte ensam. Hela tiden. Och de gånger jag är ensam, ja. Jag börjar känna mig tillfreds med dessa tillfällen. Njuta av och lära mig utnyttja den tiden till att vara nöjd med mitt eget sällskap. Jag känner att jag är på rätt väg, att saker och ting faller på plats. Även om vägen såklart inte är klart upplyst och perfekt utstakad. Men.. jag börjar känna en tillit till mitt inre. Att jag känner mig lugn i min förmåga att hitta dig.

Jag börjar kanske för första gången bli genuint lycklig, i mig själv. Det kommer alltid finnas saker i livet som med fel inställning kommer göra dig olycklig och sjuk. Men så länge man inte tillåter det, kan man vara lycklig även under de värsta förhållandena. Det är jag övertygad om.

blogstats trackingpixel

For every step you take..

Känns det som att man tar massa tillbaka. Idag har jag dock laddat med positivitet, trots att saker och ting har hänt som i vanliga fall hade känt som ett stort bakslag. Men inte då. Jag tar det med en nypa salt, fast inte alla i min omgivning gör detsamma. En kär vän sa till mig idag: ”Du har blivit så… carpe diem, liksom” och jag väljer att ta det som en komplimang. Det gör ju att även omgivningen känner av min förändring. Jag arbeta hårt för detta – även om andra vänner gärna ser min nyfunna mindfulness som en möjlighet för mig att förstå att detta är Guds ord. Och, i all välmening, försöker omvända mig till kristendomen. Vilket jag har svårt med, även om jag generellt gärna kallar mig openminded. I och med detta viftar jag inte bara bort det, men samtidigt.. Jag har svårt för allt som kallas religion och som gör anspråk på en Gud och särskilt sätt att leva. Det är svårt. Med detta inte sagt att jag tänker avfärda det, för jag tänker lyssna. Ifrågasätta och utmana. Vem vet vart det kommer sluta?

Vem är jag att avfärda idéer? Andras tankar och åsikter? Vem säger att mina är de rätta? Mina föreställningar om livet har hittills inte visat sig så genomtänka och välanalyserade. Det är ett ganska utmattande, men ack så roligt, projekt att arbeta med att lära sig att älska sig själv och finna sitt inre lugn. Jag andas lättare i nutid.

I’m friends with the monsters that’s under my bed, get along with the voices inside of my head.

blogstats trackingpixel

It haven’t always been like this.

Det är nya känslor. Inte så att det är nyhetens behag, men heller inte en obekvämhet. Annat än i mig själv fortfarande. Jag känner fortfarande ibland att hjärtat hoppar upp i halsgropen och jag undrar hur jag ska ha tid för allt, hur jag ska hinna med allt. Framför allt hur jag ska ha tid och hinna med mitt tempo. Men detta nyfunna, om än inte så välutvecklade, inre lugnet gör att jag får gjort mer än vanligt. Det är härligt, uppfriskande fräscht. Och jag börjar känna att ju mer jag låter lugnet infinna sig i kroppen, i själen och i tankarna… ju mer inser jag att de mentala kanalerna öppnats, flödar fria. Rusar fram i blodet. Inte på ett stressande sätt, för med detta lugn hinner jag med mina tankar. Hinner med mina känslor. Och dagarna blir oändligt långa. Jag får mer tid med mig själv, mer tid för allt jag bestämmer att jag vill ha tid med. Det är fantastiskt.

Jag vet att jag har en lång att göra-lista, jag har skrivit den själv. Men på något konstigt sätt så känns det som att de saker jag själv väljer att göra, i själva verket vill göra – är sådant som jag annars skulle kalla obehagliga måsten. Men, att göra dessa olika saker (som att hämta ut paket, installera nytt bredband, rensa sminket och badrumsskåpet, gör en lista med litteraturhänvisningar inför plugghelgen) är sådant som jag faktiskt vill. Just därför att konsekvenserna ger mig så mycket i slutändan, känslan av att ha avslutat något och drömmen om just den känslan, den euforin – är det som gör att jag vill göra det i första taget. Det må låta komplicerat och ologiskt, men jag har börjat lära mig att göra det jag behöver göra, men samtidigt se till att jag vill göra det och njuter i nuet. Även om dessa saker vardagligen och under andra omständigheter skulle kallas måsten. Nu är de aktiva val jag gör. För att jag vill, inte för att jag måste. Och det gör att pressen släpper. Jag känner inte den där kvävande panikångesten komma krypande. Istället blir jag allt varmare. Och oväntade saker inträffar – som mer och mer bevisar för mig att jag är på rätt spår. Jag tänker rätt, och jag blir belönad för det.

Jag försov mig i morse. Jag var iväg hela natten, sov tre, fyra timmar och när jag kom hem – med gott om tid gjorde jag min morgonritual och somnade sedan. Vaknade och tänkte skita i allt, men insåg att jag inte längre är den människan. Kravlade mig upp, men var tvungen att ta bilen för att hinna i tid. Bestämde mig att jag var värd den sovmorgonen och att det skulle finnas en perfekt parkeringsplats precis utanför skolan. Och när jag svänger i kurvan vid Linnéplatsen och ser, att just den platsen jag föreställt mig finns där – ledig – då sprider sig en värmde och en lycka i kroppen. Jag kände mig euforisk, guldglittrande. Och lite som att jag äntligen börjar förstå vad det handlar om. Även om jag bara skrapar på ytan.

blogstats trackingpixel

The nothingness is soothing.

Jag ser att du är trött men jag kan inte gå alla stegen för dig. Du måste gå dem själv, men jag vill gå dem med dig. Och jag ser att du har ont, men jag kan inte gråta alla tårarna för dig. Nej, du måste gråta dem själv, men jag vill gråta med dig. Jag ser du vill ge upp men jag kan inte leva livet för dig. Du måste leva det själv, men jag vill leva med dig. Jag ser att du är rädd, men jag kan inte gå i döden för dig. Du måste smaka den själv, men jag gör död till liv för dig.

Jag har haft fullt upp. Skolan var en käftsmäll, fast ändå med en väldigt låg växel. Inser att det kommer bli mycket att göra, samtidigt som jag känner allt mer att jag landar i mig själv. Landar i min tillvaro – och märker på de olika småsakerna som börjar ge med sig för min inre styrka. How things unfold, and finally give me some slack.

En gammal kär vän hörde av sig, M. Fast vi inte pratat eller setts på nästan två år. Det var dags för oss att bygga broar, i tanken att påbörja en återuppbyggnad av det vi tappat. Vilket visar sig vara, inte så mycket alls. Tid, självfallet. Upplevelser emellan då och nu. Men i själva verket var det som att det var igår vi sågs och pratade. Men det är över 2 år sedan. Socker och jag hade inte ens träffat, och M har fått barn. Det är en galen värld, hur mycket som ryms i en väldigt liten tid. Och hur mycket livet förändras.

Vi mös hela natten, diskuterade politik, pratade religion, gick igenom vad som hänt oss sedan sist. Det var välbehövligt, för oss båda två tror jag. Detta möte gjorde ytterligare lite att jag landade i mig själv.. Även det välbehövligt. Jag lyckas plocka fram ett inre lugn vid tillfällen då jag vanligtvis inte hade klarat det – bilköer, påfrestande människor och så vidare. Samtidigt inser jag att det är lång väg kvar att gå, att jag precis snubblat förbi startsträckan. Det är långt kvar till mål. För jag är ännu inte i full kontroll, och jag påverkas förstås fortfarande av omgivningen. Och kommer ibland på mig själv med att oroa mig, vara påväg att glida tillbaka in i det där allt för välbekanta mörkret.

And then I decide to snap out of it. Så, som sagt. Jag är på rätt väg, men det är en lång väg att gå.

blogstats trackingpixel

Turning leafs and turn around..

Det är intressant hur min nya jakt på inre lugn också leder till en generell känsla av positivitet inombords. Och det känns som att saker och ting vänder, sakta men säkert. Life is finally giving me some slack.. Och det är på tiden. Minst sagt! Istället för att gömma mig bakom jantelagen, nicka lite lätt och inte våga vara glad eftersom att någon alltid kan dra undan mattan för en – så tänker jag njuta av faktumet att saker och ting ordnar upp sig. I refuse to wait for the other shoe to drop.. Istället tänker jag njuta av lättnaden i att verkligheten börjar ordna upp sig. Jag tänker innerligt känna att jag har förtjänat det och spinna vidare på denna känsla av success i livet.

Fuck jantelagen. Bokstavligt talat. Jag har förtjänat det här. Jag har förtjänat mitt liv, min nutid och min tillvaro tillsammans med allt annat möjligt positivt som livet throws my way. Jag har kämpat, jag har lagt mitt eget, mina tankar och känslor åt sidan så många gånger för andra människor. Utan att ha fått detsamma tillbaka. Att livet ger mig en möjlighet att resa mig upp ur kaoset, även när det är tufft är min egna version av karma. Jag skapar min egen lycka, och det är egentligen bara det jag behöver hålla i minnet för att fortsätta på den här vägen. Det kommer aldrig vara spikrakt, men det är först när jag slutar oroa mig för diverse problem som de löser sig. Alldeles av sig själv.

Och med det sagt så känner jag faktiskt att det bästa sättet att spinna vidare på det här är genom att se the Secret igen. Förstås. Jag skriver upp det på min att göra lista – men känner ingen press, ingen stress och inget tvång. Jag gör det när jag är sugen. När det passar min nutid.

blogstats trackingpixel

All these little things..

Jag har bestämt mig för att införa vardagsvanor, nya vanor – för att komma in i det här med att även fysiskt komma i balans. Min kropp har i många år protesterat med jämna mellanrum, och som jag tidigare resonerat kring så hänger det ju ihop. Oavsett om man känner kontakten mellan kropp och psyke eller inte.

Min första vardagsrutin har kommit att bli att börja dagen med en kopp varmt vatten med citron och honung. Förutom bara faktumet att detta tydligen skall hjälpa matsmältningen så innebär detta också att mina morgonrutiner måste planeras. Klockan ställs i tid, och detta med att snooza tills jag absolut MÅSTE gå upp för att hinna i tid det är uteslutet. Detta bidrar till att jag inte försover mig på samma sätt, jag har inte tid att snooza och eftersom jag faktiskt går upp på morgonen (med gott om tid till godo innan jag måste bege mig till skolan) så blir det faktiskt av. Min närvaro i skolan alltså, it’s happening. Den här terminen ska jag inte sova bort mina klasser. På grund av någonting alls.
Men det bästa med den här vardagsrutinen är att.. det tar tid. Och det får ta sin tid. Inte för att det tar många minuter att koka upp lite vatten att hälla på lite honung och citron i en tekopp, men det måste svalna lite innan jag kan dricka det. Med andra ord finns det ingen möjlighet att kliva upp ur sängen och lämna lägenheten 10 minuter senare i all hast, med halvknäppta kläder och hjörtat i halsgropen av stress. Så tiden det tar, planering, förberedelser och faktumet att oavsett hur trött jag än är så kliver jag upp för jag måste hinna med min nya morgonrutin betyder att jag hittar ett lugn inombords på morgonen. Jag mjukstartar morgonen och hinner både göra mig iordning så jag kan känna mig fräsch, och få i mig en frukost, eftersom det tar tid att se till att varm vatten med citron och honung är det första jag får i mig på morgonen.

Alltså är vardagsrutinen som håller på att etableras följande:
1. Varmt vatten med citron och honung – det första som ska intas när jag vaknat på morgonen.
2. Tack vare mer tid på morgonen ser jag till att komma iväg till skolan, och jag hinner dessutom äta frukost

Framöver är planen att lägga in en hel del andra morgonrutiner, men jag har lärt mig from past experience att man kan inte lägga in alla förändringar på en gång, för då är de inte hållbara. Man kan inte vända upp och ner på alla sina vanor, göra alla förändringar på en gång och förvänta sig att de ska vara hållbara i längden. Jag har gjort den stora förändringen att sluta röka. Det är den största vardagsförändringen jag möjligtvis kunde komma att göra. Och den är gjord. Det är en kamp ibland fortfarande, och ibland faller man tillbaka.. Men i det stora hela är det värsta gjort. Nu har jag påbörjat en mycket mindre del, nämligen ovannämnda. Nästa steg i vardagsförändringarna kommer bli morgonyoga, morgonmeditation och morgonpromenad. Inte heller de på samma gång, ihopklumpade, och inte förrän jag känner att det passar. Det kanske är i morgon, eller kanske först nästa vecka. Och jag kommer börja med en del i taget. Först bara ett par minuter, för att därefter också förlänga tiden.

Jag ser fram emot mina förändringar, och jag känner att jag gjort enorma framsteg inom mig själv både fysiskt och psykist på en väldigt kort tid. Min högsta prioritet är dock bara att försöka se till så att jag inte förändrar för mycket, för snabbt och förväntar mig för mycket av mig själv. Jag är så van vid att mentalt, gällande intellekt och studier och dylikt inte ha några som helst problem med att genomföra vad jag än företar mig. Därmed överskattar jag min makt och möjlighet att påverka allting annat i min omgivning. Så som mina vanor, som är så djupt inetsade i min själ. Jag kan inte bara förändra saker och beteenden som jag haft i många år.. Åtminstone inte alla på en gång.. Så, istället för att försöka det. Så tar jag en beteendeförändring i taget.

Babysteps.. Alla bäcker små…

blogstats trackingpixel

The babysteps count when turned into habit..

Jag skriver mycket om min mentala utveckling. Och allt jag jobbar med för att rent psykist slå mig fram genom livet – fast med en lite mildare och behagligare approach förstås.. Det är meditation, inställning och allt det där andra.. det som jag kommer fortsätta att skriva om därför att jag behöver skriva av mig. Reflektera över de nya insikterna och lufta mina tankar.
Men jag har en kropp också. Faktiskt. Detta är inte abstrakta ord som flyter ut på nätet i en fabrikerad blogg, från grunden skapad av elektronik. Förstås. Det är jag.. mitt inre, mina tankar som är sammankopplade med min kropp. Åtminstone rent biologiskt förstås.. men jag har alltid haft svårt att acceptera min kropp. Även när den varit som mest vältränad och tajt. Denna brist på acceptans grundar sig i ett avståndstagande och en distansiering ifrån min egen kropp. Jag ser den, tittar på den och kan självfallet känna den. Men.. det känns mer som att jag lever med den men att den inte är en del av mig själv. Någonting jag dras med – istället för att fokusera på denna mekanik som dag efter dag låter mig stiga ur sängen och mer eller mindre arbeta för mig smärtfritt. Den fungerar väloljad likaväl som vid brist på bensin, tuffar på i alla väder och utan direkt service eller underhåll.

På en inre nivå är jag inte i kontakt med min kropp, det känns som ett skal som inte riktigt tillhör mig. Och eftersom detta är ständigt återkommande oavsett vikt så har jag insett att detta är något jag måste lägga in i mitt arbete.. Dessvärre har jag ännu inga direkta uppslag på hur jag skall åstadkomma detta, då den enda informationen på nätet handlar om heeeeeelt andra situationen – extremfall. Som alltid när man googlar. Jag är medveten om att hela min kropp är min, jag styr min kropp helt och hållet men.. känner mig bara inte bekväm i mitt skinn. Samtidigt känner jag inte igen mig själv. Jag ser mig själv i spegeln, och ser ut som jag alltid har gjort. I ansiktet likaväl som i kroppen. Den här synes är exakt hur jag alltid sett ut, men alla fotografier visar ju olika. Vi pratar nästan 50 kilos skillnad (under tid då detta fenomen uppmärksammats) mellan när jag vägde som minst och när jag vägt som mest. Och jag har alltid sett likadan ut i spegeln. I mina ögon. Och förvirringen är stor när jag ser bilder på mig själv, för jag känner inte igen mig. Det skrämmer mig en aning.

Någonstans har det blivit fel – jag har tappat the connection mellan mig som person, och mitt fysiska jag. Och än så länge är en kombination av meditation och yoga mitt enda vapen mot denna problematik, det enda försöket till problemlösning jag kan åstadkomma. Men innan jag får fixat min handled ordentligt har jag ordentligt svårt att avancera inom yogan – det är svårt med bara en hand. Men stretching och träning med regelbundna inslag i mitt liv är självfallet en given väg, men eftersom vikten är exkluderad från dessa svårigheter behöver fokus ligga på att kontrollera varje cell av min kropp – för att känna att den faktiskt är i kontakt med mitt inre.

Jag känner mig lost när jag filosoferar kring detta… som att jag svamlar lite, med en blandning av små små idéer som mest egentligen övertygar mig själv om att jag är helt ute och cyklar. Men, det borde finnas information om det här också, någonstans. Annars får jag helt enkelt lista ut det själv. Ytterligare ett projekt. Well.. jag har ju all tid i världen. Just nu, that is. Vad som händer i morgon får vi se, och det är egentligen irrelevant. For now.. I’m satisfied with just the plan.

blogstats trackingpixel

It all falls down with fall..

I vanliga fall är hösten mitt absoluta hatobjekt. Men jag börjar se ljuset kring de mörker som för mig definierar hösten, hösten som är inkörsporten till det totalt iskalla mentala helvete som är vintern. Men i år ska det vara annorlunda. This year I will savour the fall and the winter, and make it work for me. Fokusera på de mjuka koftorna och höstkapporna. Dessa oändliga möjligheter att få tända doftljus, dricka te eller varm och kall. Dessa otaliga tillfällen då jag kan krypa upp i min mysiga läshörna iklädd onepiece och tofflor och läsa en riktigt bra bok. Eller en riktigt värdelös. Det spelar egentligen ingen roll, så länge jag får läsa. Eller skriva.. Njuta av värmen i min underbara lägenhet, och glädjas åt alla de fantastiska möjligheterna jag har att leva mitt liv tillfreds med mig själv.

Meditation. Lucid dreaming. Saker att mentalt utforska under den här hösten, saker som kommer lysa upp mörkret. Projekt, studier. Egentid och att växa mentalt. Jag ser fram emot den här hösten.. och alla utmaningar jag har framför mig. Samtidigt som jag inte längtar.. jag är helt nöjd med att vara där jag är. Och det enda jag egentligen behöver göra är ett behålla mitt flow. Fortsätta att känna att nuet är det bästa som finns, suga i mig varje uns av energi jag möjligen kan dra ut ur varje ögonblick.

Att utvecklas personligt och mentalt, det har alltid varit min dröm. Och tills jag träffar den människan som vill göra den resan tillsammans med mig så kommer jag också vara nöjd, tillfreds och fortsätta denna utvecklingen på egen hand. Jag behöver ingen annan som talar om mitt värde för mig, som bevisar vem jag är och vad som är mina fördelar. Jag listar ut dom själv, allt eftersom.. Och jag vet vad jag är värd. Utan att behöva höra det. Och jag behöver heller inte vara älskad, så länge jag älskar mig själv. Jag är övertygad om att det är exakt det som gör att man kan känna sig tillfreds med sin situation och sig själv.

För hur länge orkar man leva på gamla meriter, på gamla minnen, på människor som förr tog upp en så stor del av ens liv? Tillslut når man en punkt där man är uttömt på allt man har att ge, och inte längre har någonting att hämta. Man måste sluta kräva, sluta behöva, sluta vilja ha saker som man en gång haft och istället vara tacksam för att man hade dom. Ingen kan någonsin hitta sig själv, om kampen också innebär att hitta tillbaka till någonting som redan är överspelat. Det gör heller inget gott att gång på gång upprepa allt som varit bra, eller för den delen, dåligt med det förflutna – likaväl som man egentligen inte får ut någonting om att varesig fasa eller drömma om framtiden. Dessa båda tider, dåtid och framtid, är båda fiktiva. De finns inte.. och kommer aldrig att finnas om man inte lär sig att njuta av eller genomlida när de inträffar.

Jag vill alltid skjuta undan känslor. Både de överdrivit positiva likaväl som de katastrofalt paralyserande. Men jag måste verkligen inse att dessa behöver genomlevas, upplevas och på djupet upptas inombords för att man överhuvudtaget ska ha en chans att gå vidare i livet och ha en möjlighet att inta nya intryck. Skapa nya minnen. Utvecklas vidare. Det låter så enkelt, och är ändå så svårt. Men bara för att någonting är svårt så betyder inte det att man ska sluta kämpa för det.

So I just won’t..

blogstats trackingpixel

It always grows darker with time..

Det börjar mörkna ute. Allt tidigare – ett klart tecken på att denna, som alltid, fruktade höst närmar sig med stormsteg. Skolan började idag, and for once I made an appearance. Normalt är inte min närvaro på universitet min högsta prioritet eftersom jag egentligen tycker jag får ut mer av att sitta hemma och nöta kurslitteraturen.. Den där sociala delen som folk pratar om har jag svårt att se. Folk har svårt att förstå mig. Med detta inte sagt att jag är asocial och står undanskymd i ett hörn. I själva verket tar jag mycket plats och är ruskigt social – så träffar en hel del människor. Generellt har människor dock svårt för min frispråkighet, sällan återhållna brutala ärlighet och starka åsikter. Och jag accepterar det…
Vi är alla olika som människor, och jag med mycket resande, utlandsstudier, ett mörkt, tungt förflutet blandat med svåra förhållanden och 10 års arbetslivserfarenhet känner att jag har ytterst lite gemensamt med nybakade gymnasiestudenter. Som utgör majoriteten utav studenterna som jag går med. Jag har heller ytterst lite gemensamt med de få 60+ studenter som hittat tillbaka till skolbänken. Med andra ord har inte skolan, av sociala skäl, lockat särskilt mycket. Inte direkt av studiemässiga heller, då jag som tidigare nämnt tycker jag får ut mer av mina studier hemma. Själv. Med mina böcker… Men idag var det ryska. Och.. det känns svårt att lära sig ett språk till perfektion helt på egen hand. Med andra ord – jag närvarade. Och för att utmana mig själv så har jag tänkt närvara på alla lektioner den här hösten, utan undantag. För det är undantagen som gör att jag tappar greppet – och i slutändan inte går på en enda lektion.

Denna terminen skall jag vara stjärnelev. Tid har jag ju i mängder, fast det samtidigt inte känns som att jag har någon tid alls. Den rinner iväg, och vad fan hände? Sommaren försvann i en kraftig bris och det är redan 3 år sedan jag packade mitt pick och pack och flyttade till USA. Förändrade mitt liv, och efter ett år ändå valde att komma hem igen. Så mycket förändras, på så kort tid. Det känns som att jag inte riktigt hinner med och att livet springer ifrån mig. Ytterligare någonting som utmanar mig i mitt nya tänk kring inner peace. Jag måste acceptera att tiden går, för det måste den.. går inte tiden är jag död. Det är okej, för jag upplever saker. Jag lever. Och oavsett hur fort tiden rusar iväg så spelar det ju ingen roll egentligen, för jag lever ju i nuet. Once again – that’s all I’m working with. Om jag kan lugna ner mig och hitta lugnet i nuet, så tror jag uppriktigt att även tiden kommer gå långsammare för mig. Om jag kan njuta av varje ögonblick, uppskatta stunderna som dom är så kommer jag kunna uppskatta tiden jag har ännu mer. Och per automatik kommer den då även gå långsammare.. Och att uppskatta tiden jag har i nuet är mitt största problem.. Alltid skall jag gräva i nuet, eller längta efter framtiden.

Med min nya inställning så ska jag lära mig att inte bara leva i nuet, utan att uppskatta det. För precis det det är, nuet. Och dessa blandade, vanligtvis ångestladdade känslorna jag har inför hösten får jag analysera kring en annan gång..

blogstats trackingpixel

What’s up with the bounce-back?

Självfallet har vi alla återfall. Oavsett hur man väljer att förbättre sitt liv. Så är det lätt att falla tillbaka i gamla vanor och mer eller mindre omedvetet agera på ett sätt som inte klingar så väl med det livet man för tillfället väljer att leva.

Igårkväll fick jag valet att göra två ganska brutala återfall. Ett alldeles för intimt men samtidigt så jävla välbekant, och ett med långverkande negativa konsekvenser både i livet i stort, men även rent psykiskt. Jag lyckades avleda mina tankar, avbryta mig själv innan jag föll hårt och bounced back i något synnerligen destruktivt. But it comes with a cost.. Så idag gav det sig självfallet uttryck i att jag var tvungen att ha en bounce-back och jag kände mig som en jävla bumerang. Dock är dessa inga tunga, superdestruktiva saker – utan mer småsaker som gjort mig besviken på mig själv.

Så.. vad har denna situationen lärt mig? Det är en utmaning. En utbildning. Och ett sätt att utvecklas. För, jag inser ju också att bara för att jag för tillfället aktivt arbetar med mitt inre lugn och någonstans känner att jag närmar mig den önskvärda inre friden – även om det fortfarande är milslångt kvar till mål. Jag kommer också ha bounce-backs, där jag inte kan vara stark och stå emot alla mina vardagliga fighter jag haft genom de 25 åren jag levt. Men jag ser det som ett sätt att lära mig hantera dessa motgångar – för de är minimala i förhållande till livet i stort. Kan jag klara av att hantera dessa små bounce-backs då jag åter faller tillbaka i gammalt beteende, så klarar jag ävne av tyngre saker. Svårare, djupare. Jag måste lära mig att behålla den inre friden, även när inte saker och ting går som de ska.

Jag måste klara av att bounce back from my bounce-backs.

blogstats trackingpixel